Dagön, en serieblogg

Dagön, en serieblogg

Skapandeprocessen Steg 3

SerieskapandePosted by Fredrik Olsson 03 Mar, 2016 16:39:50
Storyboard
En Storyboard kan vara många olika saker, men för oss som skapar Dagön, är den en sorts helhetsskiss över kommande sidor och uppslag i albumet. Här följer ett exempel på hur en storyboard kan se ut i vår process:


Det vi ser här, är alltså en råskiss till hur det färdiga albumuppslaget kommer att se ut, en sorts kommunicerande kärl mellan två olika berättarformer; text och bild.

För att ta fram en storyboard har vi på sistone insett att vi behöver befinna oss i samma rum där vi i detalj kan dryfta allt det som måste dryftas i samband med att text tolkas om till bild. Att "snacka fram" våra storyboards har åtskilliga fördelar. Dels ökar bredden med avseende på infallsvinklar och perspektiv, väsentligt. Men att sitta i samma rum ger oss också möjligheten att verkligen finslipa oss fram till våra grundskisser, något som inte alls är lika lätt i chatt- eller mailform.

Plus att det är socialt! :)

Storyboarden ligger sedan till grund för nästa steg i skapandeprocessen: det egentliga skissandet. Stay tuned for more.



  • Comments(0)//blogg.inhamn.se/#post7

Skapandeprocessen Steg 2

SerieskapandePosted by Fredrik Olsson 16 Feb, 2016 10:21:21
Från originalmanus till seriemanus

För att förstå hur detta steg i processen går till, måste det brytas ner och detaljerna skärskådas. Förstå då kan det bli till en rågång som till sist, förhoppningsvis, automatiseras.

Grundförutsättningen är teoretiskt sett enkel; en textmassa ska omvandlas till en serie bilder. Men är det så lätt i praktiken? Givetvis inte, har det visat sig. I avsaknad av varje form av serieskaparutbildning eller annan relevant, teoretisk kunskapsbas, har vi fått köra i blindo, så att säga. Skjuta från höften. Fast helt utan förkunskaper är vi såklart inte. Decennier av massiv seriekonsumtion har varit en god krycka, liksom det självförtroende som kommer av ålder och livserfarenhet. Att våga misslyckas inför publik, är en gigantisk tillgång, så att säga.

I början gick det enkelt. I seriemanuset skippas originalmanusets prolog och går i stället rakt på ramhandlingen. Denna inleds med att huvudpersonen drömmer om dunkla havsdjup och märkliga formationer på botten. Själva textmassan ser ut som följer:


"Grönskimrande, mörkt vatten omslöt Ida. Strimmor av ljus skapade en kaleidoskopliknande effekt där olika smaragdfärgade nyanser blev till en labyrint och begrepp som upp och ner tappade sin innebörd. En känsla av panik blossade upp inom henne, liksom ett starkt, tryckande illamående. Lungorna brände och Ida försökte simma, men hon visste inte åt vilket håll ytan låg. Om där ens fanns någon. Hon valde en riktning på måfå och grep tag i vattnet. Några smidiga, kraftfulla arm- och bentag senare, hade Ida fått upp farten.

Njutningen av att vara omsluten av vatten gjorde att hon glömde bort panikkänslorna av att inte få någon luft, varpå hon med förvåning insåg att hon redan andades. Känslan av lättnad ersattes av nyfikenhet. Någon del av hennes medvetande menade på att det hela var mycket bisarrt; det gick inte att andas under vatten. Något var väldigt, väldigt fel. Nyfikenheten tog dock överhanden och Ida tryckte undan den knastertorra, analytiska rösten. Hon fortsatte röra sig framåt, nedåt visste hon med ens. Ida fylldes av en spänd, pirrande känsla. Ängslan eller längtan, eller bådadera. Hon flämtade till när det dova illamåendet fick sällskap av en vass smärta i underlivet.

Obehaget sköljdes dock raskt undan då något enormt framträdde ur djupet nedanför, som spetsiga käftar hos en urtida leviatan eller som om ett stim megalodoner, eller vad de nu hette igen, snabbt färdades mot henne. Plötsligt insåg Ida att det inte var tingestarna ifråga som var på väg mot henne, det var hon som simmade mot dem. Sedan såg hon att de gigantiska föremålen i själva verket var knaggliga spiror, formade ungefär som den där rymdraketen i Tintin. Fast tiotals gånger större. Ida förstod att det rörde sig om byggnader, ruiner på havsbotten. Kanske Atlantis eller Mu. Eller det där andra namnet på den sjunkande civilisationen i den där nästan-Monty-Pythonfilmen Erik Viking.

Vad var det nu igen de kallade landet i fråga? Idas tankebana avbröts bryskt av att en grupp skepnader frigjorde sig från de märkliga spirorna. De rörde sig uppåt, mot henne. Hon slutade simma. Där fanns något välbekant över varelserna, men också något som var totalt främmande. Något hotfullt. Ida blev plötsligt livrädd. Hon skrek.

Och vaknade. Och slutade skrika. Djupdrömmen igen, fast nu närmare, tätare, verkligare. Och otäckare. Ida andades ut, kände hur ångesten och rädslan avtog. Illamåendet och den vassa smärtan i buken bestod emellertid och ett par otrevliga insikter avlöste nu varandra i Idas yrvakna medvetande. Hon frös, var kissnödig som fan och bakfull som en örn. Hon låg i bara trosorna på badrumsgolvet och hade dragit den sunkiga lilla runda badrumsmattan över sig som täcke."


Detta är en väldigt lättvisualiserad text som innehåller ett tydligt bildspråk med många adjektiv. Att koka ner den långa textmassan till ett par seriesidor kändes inte särskilt svårt. Och resultatet lät inte vänta på sig, snart fanns där såväl skisser som ett seriemanus för de första två sidorna:

Sida 1
Ida simmar i drömmen. Se skiss
Bakgrund: Svart? Blir kanske för otydligt, testa ljusare?

Sida 2
Bild 1-4

Samma färgschema/ljus som s 1. Bild 1 visar Ida när hon förvånat upptäcker de cyklopiska kolosserna på bottnen. I bild 2, syns hur ett antal dunkla skepnader lösgör sig från byggnaderna och rör sig mot betraktaren.

Bild 3 fungerar som en avdelare mellan sidans övre och nedre halva och zoomar in på Idas ögon. ”Innsmouth”-looken viktig?

Bild 4 – skrik under vatten, se förstudier i bildbiblioteket. Bubblor här och var på sidan.

Bild 5
Ida vaknar, ligger på sitt badrumsgolv. Badrummet är mörkt, golvet har en sunkig, blåaktig färg. I bilden syns ett badkar, kanske med lite fläckar här och där? Där syns också ett handfat, likaledes sunkigt och en grå, fransig badrumsmatta under Ida.

Här syns fläckarna på Idas linne tydligt.
Ljuset kommer in från bildens nederkant, där dörren till vardagsrummet finns.


Här har alltså transponeringen från originalmanusets romanform till slutproduktens serieformat, ägt rum. Detta får illustrera det andra steget i vår arbetsgång.

Ett stort problem som uppenbarat sig på sistone, är dock när originalmanuset går in i en grå vardag och inkluderar rent geografiska transportsträckor. Eller när bilderna inte manifesterar sig lika lätt i den egna fantasin eller inspirationen sinar. Frågor som poppat upp, är:

- Vilka "kameravinklar" ska väljas?
- Vilket tempo ska bildberättandet ha i förhållande till texten?
- Vilka stycken i texten kan strykas/lämnas åt det underförstådda?
- Hur många bildrutor ska just detta textstycke motsvaras av?
- Vilka bärande teman och paletter ska bilderna innehålla?

Osv....

Detta kommer förhoppningsvis att kunna belysas bättre då nästkommande led i skapandeprocessen dokumenteras här på bloggen; utformandet av en storyboard.



Stay tuned for more! Fhtagn!











  • Comments(0)//blogg.inhamn.se/#post6

Skapandeprocessen Steg 1 forts

SerieskapandePosted by Fredrik Olsson 07 Feb, 2016 13:28:18
Karaktärsskapande
För cirka ett år sedan, tog skrivandet ordentlig fart. Under våren och försommaren skrev jag färdigt nästan 75% av den textmassa som präntats ner till dags dato.

Manuset är ännu ej färdigt eftersom jag stötte på en del problem som jag inte kunde lösa på egen hand. Det rörde sig om en rad rent dramaturgiska spörsmål, men ett hinder jag tycktes oförmögen att forcera, rörde antagonisten.

En spänningsberättelse måste ha en bra hjälte och en bra skurk. Hjälten, eller snarare antihjälten, var klar. Hon var jag själv, eller snarare ett förkroppsligande av den fas av mitt liv då jag var som mest ensam; mellan 19 och någonstans efter 30-strecket. Hjälten blev, i samband med att jag knödde in mer och mer av mig själv i henne, mer och mer levande.

Det var emellertid en svår process, som medförde att jag var tvungen att återuppleva några av de avsnitt av mitt liv då jag mådde som allra sämst. Huvudpersonens uppvaknande på toalettgolvet, nerspydd och bakfull, är exempelvis direkt självupplevt.


Badrumsmattan som täcke och det iskalla, solkiga klinkersgolvet är, jämte doften av intorkade spyor, minnen som ej kan utplånas. Dessutom utgör de en sorts nedre referens, ett lågvattenmärke som alltid finns till handa som måttstock när det handlar om att bedöma hur mycket bättre tillvaron är idag. Ida är till brädden fylld med den här sortens bortre parenteser. Hon är den jag blev, den jag var, den jag aldrig mer vill bli.

Och en skapligt bra karaktär på köpet. Problemet var, insåg jag efter ett av mina och Kims (Alf Joakim Persson, medskapare till Dagön) långa samtal, att antihjälten inte kunde spegla sig i antagonisten. Skurken var helt platt, fängslad i sin egen stereotyp. Utan att avslöja för mycket om själva intrigen, kan det sägas att han var en arketypisk superskurk med megalomaniska mål: odödlighet och gränslös makt.

Men utöver detta, fanns intet. Och här låg kanske manusets främsta svaghet; alla karaktärer, förutom antihjälten själv, var fullständigt livlösa. Platta. Och Kim fick mig att inse detta. Så tillsammans började vi formulera en rad villkor för skurken - alltsammans med målet att lyckas blåsa liv i honom. Ett av villkoren var att i lika hög utsträckning som vad gällde Ida, kolonisera skurken med aspekter av mig själv. Ett annat var att, rent berättartekniskt, låta den presumtive läsaren följa hans "tillblivelse" parallellt med att hen lärde känna vår antihjälte Ida. Kanske var det rentav önskvärt att läsaren skulle fatta starkare sympatier för antagonisten än protagonisten? Det sistnämnda fick dock bli en senare fråga.

Så nu handlade det alltså om vilka aspekter av mig själv jag skulle placera i antagonisten för att göra honom mer levande. Ida hade ju redan "paxat" de tyngsta aspekterna av mitt tidiga vuxenliv, så då fanns det ju bara uppväxten kvar. Valet var i detta skede självklart; att låta skurken få de värsta och mest traumatiska av mina barndoms- och uppväxtminnen.

Han fick slagen och medberoendet, den alkoholiserade pappan, den bristande psykiska omsorgen. Han fick terrorisera sin lillasyster för att försöka göra henne mindre än han själv kände sig. Han fick höra att han var ful, känna sig värdelös vid tidig ålder. Han fick hatet och revanschlystnaden.


Det han inte fick, var mina självskadebeteenden, min egen alkoholism. Nej, dessa miss- och riskbruk förvandlas i berättelsen till en växande besatthet av det ockulta - som en väg till makt och rikedom. Och senare förvandlas dessa missbruk till det rena begäret efter apoteos.

Och så var det då dags att börja skriva. Orden kommer i den här fasen ryckigt, stökigt. Jag hittar inget flyt utan skrivandet känns kantigt och jävligt. Det hemsöker mig om nätterna, blottlägger en panik i mitt bröst som funnits där i över tre decennier. Men orden måste pressas fram, jag kan inte stanna i nuet, låta dem förbli oskrivna. Och jag ändrar, redigerar medan jag skriver, fast jag inte vill. Men på något sätt är det otroligt viktigt att orden finner rätt innebörd.

Detta arbete plågar mig storligen, men på något vis är det som om att; om jag nu måste dit och peta hela tiden, är det inte då lika bra att försöka gräva upp skiten helt och hållet? Se efter vad som finns längst där nere, där de försvarsmekanismer som fortfarande tickar, likt hjärtat i ett domedagsmaskineri, är ett barns. Antagligen är det därför jag inte kan skönja vari den skräck jag känner, består.

Det är barnets rädsla som, likt ett pyrande glödkorn i en glödlåda, hållits vid liv i årtionden, lindats in i allt tätare och tjockare lager av rationaliseringar, dolts bakom växande murar av försvarsmekanismer. Och till sist står jag nu där, vid foten av den fästning jag själv rest - och kan inte längre minnas vad det var som krävde så många pallissader, bålverk och förskansningar, vad det var som så till varje pris måste gömmas undan och skyddas, att jag inte längre kan överbrygga de gap av förståelsehorisonter som skiljer mig och barnet jag var.

Det enda jag vet, är att jag måste tillbaka in. Belägra mig själv, riva mina egna murar. Dagön är ett led i detta belägringsarbete. Kanske var det därför jag var tvungen att skriva ur Idas perspektiv innan jag kunde ta mig an antagonisten? För hon fanns bakom de yttersta skyddsverken, var lätt att nå fram till. Men för att kunna nå in till antagonisten, min egen barndom, måste jag först forcera det som Ida representerar. Och enda sättet jag kunde komma på, var att lära känna henne i grunden.

Och så fanns han till sist där; den stackars lille sate som skulle bli jag själv. Ett härjat, otryggt barn som flydde in i drömda världar där han var starkast och hade kontroll. Ett barn som desperat försökte vinna sina föräldrars gillande genom akademiska och sportsliga prestationer, som ständigt ropade "se mig". Men också ett barn som var elakt mot de som var ännu svagare, ett barn som tidigt reproducerade faders alkoholmissbruk. Ett barn som skar sig i armarna för att överbelasta nervsystemets smärtsektioner med en fysisk smärta som gick att varsebli, till skillnad från den vassa, onda ångest vars källa ständigt gäckade, förblev osedd.

Och här fann jag så till sist min antagonist. Mitt i en storm av ångest och depression som paralyserar mig i övrigt, står han där. Den trasiga pojke som vill se världen brinna!

Rent berättartekniskt, är nu planen att varva Idas upplevelser med en skildring av antagonistens uppväxt. Skrivandet är färdigt fram till dess att han inträder i vuxenvärlden, men ännu återstår mängder av stoff som ska visa hur han kommer i kontakt med det ockulta och så småningom alltmer går ner sig i det missbruk som denna upptäckt leder till.

Språkligt sett, försöker jag skriva annorlunda, mer kliniskt och föråldrat än i andra delar av manuset. Denna bearbetningsfas är dock i sin linda, men jag försöker att hålla den levande i bakhuvudet medan jag skriver - som för att skydda mig själv från de hot som det förgångna fortfarande utgör för mig.













  • Comments(0)//blogg.inhamn.se/#post5

Skapandeprocessen Steg 1 forts

SerieskapandePosted by Fredrik Olsson 07 Feb, 2016 13:28:17
Karaktärsskapande

För cirka ett år sedan, tog skrivandet ordentlig fart. Under våren och försommaren skrev jag färdigt nästan 75% av den textmassa som präntats ner till dags dato.

Manuset är ännu ej färdigt eftersom jag stötte på en del problem som jag inte kunde lösa på egen hand. Det rörde sig om en rad rent dramaturgiska spörsmål, men ett hinder jag tycktes oförmögen att forcera, rörde antagonisten. En spänningsberättelse måste ha en bra hjälte och en bra skurk. Hjälten, eller snarare antihjälten, var klar. Hon var jag själv, eller snarare ett förkroppsligande av den fas av mitt liv då jag var som mest ensam; mellan 19 och någonstans efter 30-strecket. Hjälten blev, i samband med att jag knödde in mer och mer av mig själv i henne, mer och mer levande. Det var emellertid en svår process, som medförde att jag var tvungen att återuppleva några av de avsnitt av mitt liv då jag mådde som allra sämst. Huvudpersonens uppvaknande på toalettgolvet, nerspydd och bakfull, är exempelvis direkt självupplevt.

Badrumsmattan som täcke och det iskalla, solkiga klinkersgolvet är, jämte doften av intorkade spyor, minnen som ej kan utplånas. Dessutom utgör de en sorts nedre referens, ett lågvattenmärke som alltid finns till handa som måttstock när det handlar om att bedöma hur mycket bättre tillvaron är idag. Ida är till brädden fylld med den här sortens bortre parenteser. Hon är den jag blev, den jag var, den jag aldrig mer vill bli.

Och en skapligt bra karaktär på köpet. Problemet var, insåg jag efter ett av mina och Kims (Alf Joakim Persson, medskapare till Dagön) långa samtal, att antihjälten inte kunde spegla sig i antagonisten. Skurken var helt platt, fängslad i sin egen stereotyp. Utan att avslöja för mycket om själva intrigen, kan det sägas att han var en arketypisk superskurk med megalomaniska mål: odödlighet och gränslös makt.

Men utöver detta, fanns inget. Och här låg kanske manusets främsta svaghet; alla karaktärer, förutom antihjälten själv, var fullständigt livlösa. Platta. Och Kim fick mig att inse detta. Så tillsammans började vi formulera en rad villkor för skurken - alltsammans med målet att lyckas blåsa liv i honom. Ett av villkoren var att i lika hög utsträckning som vad gällde Ida, kolonisera skurken med aspekter av mig själv. Ett annat var att, rent berättartekniskt, låta den presumtive läsaren följa hans "tillblivelse" parallellt med att hen lärde känna vår antihjälte Ida. Kanske var det rentav önskvärt att läsaren skulle fatta starkare sympatier för antagonisten än protagonisten? Det sistnämnda fick dock bli en senare fråga.

Så nu handlade det alltså om vilka aspekter av mig själv jag skulle placera i antagonisten för att göra honom mer levande. Ida hade ju redan "paxat" de tyngsta aspekterna av mitt tidiga vuxenliv, så då fanns det ju bara uppväxten kvar. Valet var i detta skede självklart; att låta skurken få de värsta och mest traumatiska av mina barndoms- och uppväxtminnen. Han fick slagen och medberoendet, den alkoholiserade pappan, den bristande psykiska omsorgen. Han fick terrorisera sin lillasyster för att försöka göra henne mindre än han själv kände sig. Han fick höra att han var ful, känna sig värdelös vid tidig ålder. Han fick hatet och revanschlystnaden.

Det han inte fick, var mina självskadebeteenden, min egen alkoholism. Nej, dessa miss- och riskbruk förvandlas i berättelsen till en växande besatthet av det ockulta - som en väg till makt och rikedom. Och senare förvandlas dessa missbruk till det rena begäret efter apoteos.

Och så var det då dags att börja skriva. Orden kommer i den här fasen ryckigt, stökigt. Jag hittar inget flyt utan skrivandet känns kantigt och jävligt. Det hemsöker mig om nätterna, blottlägger en panik i mitt bröst som funnits där i över tre decennier. Men orden måste pressas fram, jag kan inte stanna i nuet, låta dem förbli oskrivna. Och jag ändrar, redigerar medan jag skriver, fast jag inte vill. Men på något sätt är det otroligt viktigt att orden finner rätt innebörd.

Detta arbete plågar mig storligen, men på något vis är det som om att; om jag nu måste dit och peta hela tiden, är det inte då lika bra att försöka gräva upp skiten helt och hållet? Se efter vad som finns längst där nere, där de försvarsmekanismer som fortfarande tickar, likt hjärtat i ett domedagsmaskineri, är ett barns. Antagligen är det därför jag inte kan skönja vari den skräck jag känner, består.

Det är barnets rädsla som, likt ett pyrande glödkorn i en glödlåda, hållits vid liv i årtionden, lindats in i allt tätare och tjockare lager av rationaliseringar, dolts bakom växande murar av försvarsmekanismer. Och till sist står jag nu där, vid foten av den fästning jag själv rest - och kan inte längre minnas vad det var som krävde så många pallissader, bålverk och förskansningar, vad det var som så till varje pris måste gömmas undan och skyddas, att jag inte längre kan överbrygga de gap av förståelsehorisonter som skiljer mig och barnet jag var.

Det enda jag vet, är att jag måste tillbaka in. Belägra mig själv, riva mina egna murar. Dagön är ett led i detta belägringsarbete. Kanske var det därför jag var tvungen att skriva ur Idas perspektiv innan jag kunde ta mig an antagonisten? För hon fanns bakom de yttersta skyddsverken, var lätt att nå fram till. Men för att kunna nå in till antagonisten, min egen barndom, måste jag först forcera det som Ida representerar. Och enda sättet jag kunde komma på, var att lära känna henne i grunden.

Och så fanns han till sist där; den stackars lille sate som skulle bli jag själv. Ett härjat, otryggt barn som flydde in i drömda världar där han var starkast och hade kontroll. Ett barn som desperat försökte vinna sina föräldrars gillande genom akademiska och sportsliga prestationer, som ständigt ropade "se mig". Men också ett barn som var elakt mot de som var ännu svagare, ett barn som tidigt reproducerade faders alkoholmissbruk. Ett barn som skar sig i armarna för att överbelasta nervsystemets smärtsektioner med en fysisk smärta som gick att varsebli, till skillnad från den vassa, onda ångest vars källa ständigt gäckade, förblev osedd.

Och här fann jag så till sist min antagonist. Mitt i en storm av ångest och depression som paralyserar mig i övrigt, står han där. Den trasiga pojke som vill se världen brinna!

Rent berättartekniskt, är nu planen att varva Idas upplevelser med en skildring av antagonistens uppväxt. Skrivandet är färdigt fram till dess att han inträder i vuxenvärlden, men ännu återstår mängder av stoff som ska visa hur han kommer i kontakt med det ockulta och så småningom alltmer går ner sig i det missbruk som denna upptäckt leder till.

Språkligt sett, försöker jag skriva annorlunda, mer kliniskt och föråldrat än i andra delar av manuset. Denna bearbetningsfas är dock i sin linda, men jag försöker att hålla den levande i bakhuvudet medan jag skriver - som för att skydda mig själv från de hot som det förgångna fortfarande utgör för mig.



  • Comments(0)//blogg.inhamn.se/#post4

Skapandeprocessen Steg 1

SerieskapandePosted by Fredrik Olsson 30 Jan, 2016 14:18:10
Den här bloggen har, förutom sin funktion som kommunikationskanal mellan oss som skapar Dagön och dig som presumtiv läsare, en dokumenterande funktion. Eftersom vi är noviser vad gäller serieskapande, kommer den processgång vi tagit fram, att behöva finjusteras och strömlinjeformas. För att kunna effektivisera, är det dock nödvändigt, tror vi, att löpande och regelbundet kunna utvärdera skapandeprocessens verkningsgrad eller vad en nu ska kalla det. I vilket fall är detta inlägg tänkt att utgöra en sorts startreferens att jämföra med längre fram i arbetet.


Metoden för att redovisa skapandeprocessen, blir att utförligt följa tillblivelsen steg för steg. Vår idé går här ut på att, så utförligt som är relevant, skildra ett steg i taget i kronologisk ordning.

Steg 1: Romanmanus (viss spoilervarning utfärdas!)
Dagön är ett egenproducerat utkast till en roman, ett nästan komplett manus på dryga 300 sidor. Stilmässigt rent språkligt, är manuset uppbyggd som en typisk svensk spänningsroman/deckare. Gradvis glider dock tonen och berättarstilen över i kosmisk skräck á la HP Lovecraft - för att sluta i blodbad och katastrof.

Idén till storyn kom en decemberdag 2011 under en promenad längs en stening strand i Aröd nära Kode. Hakefjorden var gråsvart och skumpiskad och himlen färgad i en lång rad grå och vita nyanser. En ensam fritidsbåt trotsade ovädret och höll en stampande men stadig kurs utåt; mot Hakefjordens mynning och öppet hav. Just i närheten bodde dessutom en ansedd företagsledare alldeles vid havet - med egen brygga och båthus. Där någonstans uppstod embryot till den senare intrigen.

En tid senare, under en annan promenad under liknande väderlek tillsammans med min fru och en av hennes bästa vänner, diskuterade vi skönlitteratur och hur våra preferenser skiljde sig åt. Jag funderade högt kring det faktum att det tyvärr inte fanns någon genre som motsvarade den mix av berättarstil som jag där och då gärna hade velat läsa; svensk deckare blandad med amerikansk gotisk skräck. Jag berättade om fröet till manusidé som poppat upp några månader tidigare, och min frus kamrat tyckte då med stor entusiasm, att jag själv borde skriva något som fyllde ut detta glapp i den skönlitterära floran. Jag hade aldrig skrivit något så ambitiöst tidigare och slog skrattande ifrån mig med att jag knappast hade tillräcklig litterär talang, men så en dag satt jag där, gräsänkling och med laptopen i knät. Det hus vi hyrde då hade en vacker utsikt över Hakefjorden och i panoramats nedre kant, bildade sagde företagsledares hus, en tydlig fond. Plötsligt satt jag och skrev.

En kommentar kan vara på sin plats; vid den här tiden var jag ännu okunnig om att Anders Fagers böcker om svenska kulter, låg väldigt nära min drömgenre, sett till form och innehåll. Jag hade hållit i boken vid några besök på Sci Fi-bokhandeln i Göteborg, men aldrig riktigt kopplat att det jag höll i handen var nästan exakt vad jag suktade efter: en försvenskning av HP Lovecraft. När jag väl förstod vad Fager faktiskt skapat, dröjde det inte länge förrän jag hade läst igenom hans samlingsvolym Samlade Svenska Kulter inte bara en, utan två gånger. Resultatet var både nedslående och upplyftande; Fagers framgång visade att det var möjligt att transponera Lovecrafts Cthulhumytologi till svenska förhållanden, men samtidigt förstod jag att jag omöjligt skulle kunna producera något som höll samma litterära kvalitet som Fager. Jag fortsatte dock att skriva när andan föll på, och långsamt växte ett manus fram.

Fortsättning följer.....





  • Comments(0)//blogg.inhamn.se/#post1