Dagön, en serieblogg

Skapandeprocessen Steg 3Serieskapande

Posted by Fredrik Olsson 03 Mar, 2016 16:39:50

Storyboard
En Storyboard kan vara många olika saker, men för oss som skapar Dagön, är den en sorts helhetsskiss över kommande sidor och uppslag i albumet. Här följer ett exempel på hur en storyboard kan se ut i vår process:

Blog image
Det vi ser här, är alltså en råskiss till hur det färdiga albumuppslaget kommer att se ut, en sorts kommunicerande kärl mellan två olika berättarformer; text och bild.

För att ta fram en storyboard har vi på sistone insett att vi behöver befinna oss i samma rum där vi i detalj kan dryfta allt det som måste dryftas i samband med att text tolkas om till bild. Att "snacka fram" våra storyboards har åtskilliga fördelar. Dels ökar bredden med avseende på infallsvinklar och perspektiv, väsentligt. Men att sitta i samma rum ger oss också möjligheten att verkligen finslipa oss fram till våra grundskisser, något som inte alls är lika lätt i chatt- eller mailform.

Plus att det är socialt! :)

Storyboarden ligger sedan till grund för nästa steg i skapandeprocessen: det egentliga skissandet. Stay tuned for more.



Skapandeprocessen Steg 2Serieskapande

Posted by Fredrik Olsson 16 Feb, 2016 10:21:21

Från originalmanus till seriemanus

För att förstå hur detta steg i processen går till, måste det brytas ner och detaljerna skärskådas. Förstå då kan det bli till en rågång som till sist, förhoppningsvis, automatiseras.

Grundförutsättningen är teoretiskt sett enkel; en textmassa ska omvandlas till en serie bilder. Men är det så lätt i praktiken? Givetvis inte, har det visat sig. I avsaknad av varje form av serieskaparutbildning eller annan relevant, teoretisk kunskapsbas, har vi fått köra i blindo, så att säga. Skjuta från höften. Fast helt utan förkunskaper är vi såklart inte. Decennier av massiv seriekonsumtion har varit en god krycka, liksom det självförtroende som kommer av ålder och livserfarenhet. Att våga misslyckas inför publik, är en gigantisk tillgång, så att säga.

I början gick det enkelt. I seriemanuset skippas originalmanusets prolog och går i stället rakt på ramhandlingen. Denna inleds med att huvudpersonen drömmer om dunkla havsdjup och märkliga formationer på botten. Själva textmassan ser ut som följer:


"Grönskimrande, mörkt vatten omslöt Ida. Strimmor av ljus skapade en kaleidoskopliknande effekt där olika smaragdfärgade nyanser blev till en labyrint och begrepp som upp och ner tappade sin innebörd. En känsla av panik blossade upp inom henne, liksom ett starkt, tryckande illamående. Lungorna brände och Ida försökte simma, men hon visste inte åt vilket håll ytan låg. Om där ens fanns någon. Hon valde en riktning på måfå och grep tag i vattnet. Några smidiga, kraftfulla arm- och bentag senare, hade Ida fått upp farten.

Njutningen av att vara omsluten av vatten gjorde att hon glömde bort panikkänslorna av att inte få någon luft, varpå hon med förvåning insåg att hon redan andades. Känslan av lättnad ersattes av nyfikenhet. Någon del av hennes medvetande menade på att det hela var mycket bisarrt; det gick inte att andas under vatten. Något var väldigt, väldigt fel. Nyfikenheten tog dock överhanden och Ida tryckte undan den knastertorra, analytiska rösten. Hon fortsatte röra sig framåt, nedåt visste hon med ens. Ida fylldes av en spänd, pirrande känsla. Ängslan eller längtan, eller bådadera. Hon flämtade till när det dova illamåendet fick sällskap av en vass smärta i underlivet.

Obehaget sköljdes dock raskt undan då något enormt framträdde ur djupet nedanför, som spetsiga käftar hos en urtida leviatan eller som om ett stim megalodoner, eller vad de nu hette igen, snabbt färdades mot henne. Plötsligt insåg Ida att det inte var tingestarna ifråga som var på väg mot henne, det var hon som simmade mot dem. Sedan såg hon att de gigantiska föremålen i själva verket var knaggliga spiror, formade ungefär som den där rymdraketen i Tintin. Fast tiotals gånger större. Ida förstod att det rörde sig om byggnader, ruiner på havsbotten. Kanske Atlantis eller Mu. Eller det där andra namnet på den sjunkande civilisationen i den där nästan-Monty-Pythonfilmen Erik Viking.

Vad var det nu igen de kallade landet i fråga? Idas tankebana avbröts bryskt av att en grupp skepnader frigjorde sig från de märkliga spirorna. De rörde sig uppåt, mot henne. Hon slutade simma. Där fanns något välbekant över varelserna, men också något som var totalt främmande. Något hotfullt. Ida blev plötsligt livrädd. Hon skrek.

Och vaknade. Och slutade skrika. Djupdrömmen igen, fast nu närmare, tätare, verkligare. Och otäckare. Ida andades ut, kände hur ångesten och rädslan avtog. Illamåendet och den vassa smärtan i buken bestod emellertid och ett par otrevliga insikter avlöste nu varandra i Idas yrvakna medvetande. Hon frös, var kissnödig som fan och bakfull som en örn. Hon låg i bara trosorna på badrumsgolvet och hade dragit den sunkiga lilla runda badrumsmattan över sig som täcke."


Detta är en väldigt lättvisualiserad text som innehåller ett tydligt bildspråk med många adjektiv. Att koka ner den långa textmassan till ett par seriesidor kändes inte särskilt svårt. Och resultatet lät inte vänta på sig, snart fanns där såväl skisser som ett seriemanus för de första två sidorna:

Sida 1
Ida simmar i drömmen. Se skiss
Bakgrund: Svart? Blir kanske för otydligt, testa ljusare?

Sida 2
Bild 1-4

Samma färgschema/ljus som s 1. Bild 1 visar Ida när hon förvånat upptäcker de cyklopiska kolosserna på bottnen. I bild 2, syns hur ett antal dunkla skepnader lösgör sig från byggnaderna och rör sig mot betraktaren.

Bild 3 fungerar som en avdelare mellan sidans övre och nedre halva och zoomar in på Idas ögon. ”Innsmouth”-looken viktig?

Bild 4 – skrik under vatten, se förstudier i bildbiblioteket. Bubblor här och var på sidan.

Bild 5
Ida vaknar, ligger på sitt badrumsgolv. Badrummet är mörkt, golvet har en sunkig, blåaktig färg. I bilden syns ett badkar, kanske med lite fläckar här och där? Där syns också ett handfat, likaledes sunkigt och en grå, fransig badrumsmatta under Ida.

Här syns fläckarna på Idas linne tydligt.
Ljuset kommer in från bildens nederkant, där dörren till vardagsrummet finns.


Här har alltså transponeringen från originalmanusets romanform till slutproduktens serieformat, ägt rum. Detta får illustrera det andra steget i vår arbetsgång.

Ett stort problem som uppenbarat sig på sistone, är dock när originalmanuset går in i en grå vardag och inkluderar rent geografiska transportsträckor. Eller när bilderna inte manifesterar sig lika lätt i den egna fantasin eller inspirationen sinar. Frågor som poppat upp, är:

- Vilka "kameravinklar" ska väljas?
- Vilket tempo ska bildberättandet ha i förhållande till texten?
- Vilka stycken i texten kan strykas/lämnas åt det underförstådda?
- Hur många bildrutor ska just detta textstycke motsvaras av?
- Vilka bärande teman och paletter ska bilderna innehålla?

Osv....

Detta kommer förhoppningsvis att kunna belysas bättre då nästkommande led i skapandeprocessen dokumenteras här på bloggen; utformandet av en storyboard.



Stay tuned for more! Fhtagn!











Skapandeprocessen Steg 1 fortsSerieskapande

Posted by Fredrik Olsson 07 Feb, 2016 13:28:18

Karaktärsskapande
För cirka ett år sedan, tog skrivandet ordentlig fart. Under våren och försommaren skrev jag färdigt nästan 75% av den textmassa som präntats ner till dags dato.

Manuset är ännu ej färdigt eftersom jag stötte på en del problem som jag inte kunde lösa på egen hand. Det rörde sig om en rad rent dramaturgiska spörsmål, men ett hinder jag tycktes oförmögen att forcera, rörde antagonisten.

En spänningsberättelse måste ha en bra hjälte och en bra skurk. Hjälten, eller snarare antihjälten, var klar. Hon var jag själv, eller snarare ett förkroppsligande av den fas av mitt liv då jag var som mest ensam; mellan 19 och någonstans efter 30-strecket. Hjälten blev, i samband med att jag knödde in mer och mer av mig själv i henne, mer och mer levande.

Det var emellertid en svår process, som medförde att jag var tvungen att återuppleva några av de avsnitt av mitt liv då jag mådde som allra sämst. Huvudpersonens uppvaknande på toalettgolvet, nerspydd och bakfull, är exempelvis direkt självupplevt.

Blog image


Badrumsmattan som täcke och det iskalla, solkiga klinkersgolvet är, jämte doften av intorkade spyor, minnen som ej kan utplånas. Dessutom utgör de en sorts nedre referens, ett lågvattenmärke som alltid finns till handa som måttstock när det handlar om att bedöma hur mycket bättre tillvaron är idag. Ida är till brädden fylld med den här sortens bortre parenteser. Hon är den jag blev, den jag var, den jag aldrig mer vill bli.

Och en skapligt bra karaktär på köpet. Problemet var, insåg jag efter ett av mina och Kims (Alf Joakim Persson, medskapare till Dagön) långa samtal, att antihjälten inte kunde spegla sig i antagonisten. Skurken var helt platt, fängslad i sin egen stereotyp. Utan att avslöja för mycket om själva intrigen, kan det sägas att han var en arketypisk superskurk med megalomaniska mål: odödlighet och gränslös makt.

Men utöver detta, fanns intet. Och här låg kanske manusets främsta svaghet; alla karaktärer, förutom antihjälten själv, var fullständigt livlösa. Platta. Och Kim fick mig att inse detta. Så tillsammans började vi formulera en rad villkor för skurken - alltsammans med målet att lyckas blåsa liv i honom. Ett av villkoren var att i lika hög utsträckning som vad gällde Ida, kolonisera skurken med aspekter av mig själv. Ett annat var att, rent berättartekniskt, låta den presumtive läsaren följa hans "tillblivelse" parallellt med att hen lärde känna vår antihjälte Ida. Kanske var det rentav önskvärt att läsaren skulle fatta starkare sympatier för antagonisten än protagonisten? Det sistnämnda fick dock bli en senare fråga.

Så nu handlade det alltså om vilka aspekter av mig själv jag skulle placera i antagonisten för att göra honom mer levande. Ida hade ju redan "paxat" de tyngsta aspekterna av mitt tidiga vuxenliv, så då fanns det ju bara uppväxten kvar. Valet var i detta skede självklart; att låta skurken få de värsta och mest traumatiska av mina barndoms- och uppväxtminnen.

Han fick slagen och medberoendet, den alkoholiserade pappan, den bristande psykiska omsorgen. Han fick terrorisera sin lillasyster för att försöka göra henne mindre än han själv kände sig. Han fick höra att han var ful, känna sig värdelös vid tidig ålder. Han fick hatet och revanschlystnaden.


Det han inte fick, var mina självskadebeteenden, min egen alkoholism. Nej, dessa miss- och riskbruk förvandlas i berättelsen till en växande besatthet av det ockulta - som en väg till makt och rikedom. Och senare förvandlas dessa missbruk till det rena begäret efter apoteos.

Och så var det då dags att börja skriva. Orden kommer i den här fasen ryckigt, stökigt. Jag hittar inget flyt utan skrivandet känns kantigt och jävligt. Det hemsöker mig om nätterna, blottlägger en panik i mitt bröst som funnits där i över tre decennier. Men orden måste pressas fram, jag kan inte stanna i nuet, låta dem förbli oskrivna. Och jag ändrar, redigerar medan jag skriver, fast jag inte vill. Men på något sätt är det otroligt viktigt att orden finner rätt innebörd.

Detta arbete plågar mig storligen, men på något vis är det som om att; om jag nu måste dit och peta hela tiden, är det inte då lika bra att försöka gräva upp skiten helt och hållet? Se efter vad som finns längst där nere, där de försvarsmekanismer som fortfarande tickar, likt hjärtat i ett domedagsmaskineri, är ett barns. Antagligen är det därför jag inte kan skönja vari den skräck jag känner, består.

Det är barnets rädsla som, likt ett pyrande glödkorn i en glödlåda, hållits vid liv i årtionden, lindats in i allt tätare och tjockare lager av rationaliseringar, dolts bakom växande murar av försvarsmekanismer. Och till sist står jag nu där, vid foten av den fästning jag själv rest - och kan inte längre minnas vad det var som krävde så många pallissader, bålverk och förskansningar, vad det var som så till varje pris måste gömmas undan och skyddas, att jag inte längre kan överbrygga de gap av förståelsehorisonter som skiljer mig och barnet jag var.

Det enda jag vet, är att jag måste tillbaka in. Belägra mig själv, riva mina egna murar. Dagön är ett led i detta belägringsarbete. Kanske var det därför jag var tvungen att skriva ur Idas perspektiv innan jag kunde ta mig an antagonisten? För hon fanns bakom de yttersta skyddsverken, var lätt att nå fram till. Men för att kunna nå in till antagonisten, min egen barndom, måste jag först forcera det som Ida representerar. Och enda sättet jag kunde komma på, var att lära känna henne i grunden.

Och så fanns han till sist där; den stackars lille sate som skulle bli jag själv. Ett härjat, otryggt barn som flydde in i drömda världar där han var starkast och hade kontroll. Ett barn som desperat försökte vinna sina föräldrars gillande genom akademiska och sportsliga prestationer, som ständigt ropade "se mig". Men också ett barn som var elakt mot de som var ännu svagare, ett barn som tidigt reproducerade faders alkoholmissbruk. Ett barn som skar sig i armarna för att överbelasta nervsystemets smärtsektioner med en fysisk smärta som gick att varsebli, till skillnad från den vassa, onda ångest vars källa ständigt gäckade, förblev osedd.

Och här fann jag så till sist min antagonist. Mitt i en storm av ångest och depression som paralyserar mig i övrigt, står han där. Den trasiga pojke som vill se världen brinna!

Rent berättartekniskt, är nu planen att varva Idas upplevelser med en skildring av antagonistens uppväxt. Skrivandet är färdigt fram till dess att han inträder i vuxenvärlden, men ännu återstår mängder av stoff som ska visa hur han kommer i kontakt med det ockulta och så småningom alltmer går ner sig i det missbruk som denna upptäckt leder till.

Språkligt sett, försöker jag skriva annorlunda, mer kliniskt och föråldrat än i andra delar av manuset. Denna bearbetningsfas är dock i sin linda, men jag försöker att hålla den levande i bakhuvudet medan jag skriver - som för att skydda mig själv från de hot som det förgångna fortfarande utgör för mig.













Skapandeprocessen Steg 1 fortsSerieskapande

Posted by Fredrik Olsson 07 Feb, 2016 13:28:17

Karaktärsskapande

För cirka ett år sedan, tog skrivandet ordentlig fart. Under våren och försommaren skrev jag färdigt nästan 75% av den textmassa som präntats ner till dags dato.

Manuset är ännu ej färdigt eftersom jag stötte på en del problem som jag inte kunde lösa på egen hand. Det rörde sig om en rad rent dramaturgiska spörsmål, men ett hinder jag tycktes oförmögen att forcera, rörde antagonisten. En spänningsberättelse måste ha en bra hjälte och en bra skurk. Hjälten, eller snarare antihjälten, var klar. Hon var jag själv, eller snarare ett förkroppsligande av den fas av mitt liv då jag var som mest ensam; mellan 19 och någonstans efter 30-strecket. Hjälten blev, i samband med att jag knödde in mer och mer av mig själv i henne, mer och mer levande. Det var emellertid en svår process, som medförde att jag var tvungen att återuppleva några av de avsnitt av mitt liv då jag mådde som allra sämst. Huvudpersonens uppvaknande på toalettgolvet, nerspydd och bakfull, är exempelvis direkt självupplevt.

Blog image

Badrumsmattan som täcke och det iskalla, solkiga klinkersgolvet är, jämte doften av intorkade spyor, minnen som ej kan utplånas. Dessutom utgör de en sorts nedre referens, ett lågvattenmärke som alltid finns till handa som måttstock när det handlar om att bedöma hur mycket bättre tillvaron är idag. Ida är till brädden fylld med den här sortens bortre parenteser. Hon är den jag blev, den jag var, den jag aldrig mer vill bli.

Och en skapligt bra karaktär på köpet. Problemet var, insåg jag efter ett av mina och Kims (Alf Joakim Persson, medskapare till Dagön) långa samtal, att antihjälten inte kunde spegla sig i antagonisten. Skurken var helt platt, fängslad i sin egen stereotyp. Utan att avslöja för mycket om själva intrigen, kan det sägas att han var en arketypisk superskurk med megalomaniska mål: odödlighet och gränslös makt.

Men utöver detta, fanns inget. Och här låg kanske manusets främsta svaghet; alla karaktärer, förutom antihjälten själv, var fullständigt livlösa. Platta. Och Kim fick mig att inse detta. Så tillsammans började vi formulera en rad villkor för skurken - alltsammans med målet att lyckas blåsa liv i honom. Ett av villkoren var att i lika hög utsträckning som vad gällde Ida, kolonisera skurken med aspekter av mig själv. Ett annat var att, rent berättartekniskt, låta den presumtive läsaren följa hans "tillblivelse" parallellt med att hen lärde känna vår antihjälte Ida. Kanske var det rentav önskvärt att läsaren skulle fatta starkare sympatier för antagonisten än protagonisten? Det sistnämnda fick dock bli en senare fråga.

Så nu handlade det alltså om vilka aspekter av mig själv jag skulle placera i antagonisten för att göra honom mer levande. Ida hade ju redan "paxat" de tyngsta aspekterna av mitt tidiga vuxenliv, så då fanns det ju bara uppväxten kvar. Valet var i detta skede självklart; att låta skurken få de värsta och mest traumatiska av mina barndoms- och uppväxtminnen. Han fick slagen och medberoendet, den alkoholiserade pappan, den bristande psykiska omsorgen. Han fick terrorisera sin lillasyster för att försöka göra henne mindre än han själv kände sig. Han fick höra att han var ful, känna sig värdelös vid tidig ålder. Han fick hatet och revanschlystnaden.

Det han inte fick, var mina självskadebeteenden, min egen alkoholism. Nej, dessa miss- och riskbruk förvandlas i berättelsen till en växande besatthet av det ockulta - som en väg till makt och rikedom. Och senare förvandlas dessa missbruk till det rena begäret efter apoteos.

Och så var det då dags att börja skriva. Orden kommer i den här fasen ryckigt, stökigt. Jag hittar inget flyt utan skrivandet känns kantigt och jävligt. Det hemsöker mig om nätterna, blottlägger en panik i mitt bröst som funnits där i över tre decennier. Men orden måste pressas fram, jag kan inte stanna i nuet, låta dem förbli oskrivna. Och jag ändrar, redigerar medan jag skriver, fast jag inte vill. Men på något sätt är det otroligt viktigt att orden finner rätt innebörd.

Detta arbete plågar mig storligen, men på något vis är det som om att; om jag nu måste dit och peta hela tiden, är det inte då lika bra att försöka gräva upp skiten helt och hållet? Se efter vad som finns längst där nere, där de försvarsmekanismer som fortfarande tickar, likt hjärtat i ett domedagsmaskineri, är ett barns. Antagligen är det därför jag inte kan skönja vari den skräck jag känner, består.

Det är barnets rädsla som, likt ett pyrande glödkorn i en glödlåda, hållits vid liv i årtionden, lindats in i allt tätare och tjockare lager av rationaliseringar, dolts bakom växande murar av försvarsmekanismer. Och till sist står jag nu där, vid foten av den fästning jag själv rest - och kan inte längre minnas vad det var som krävde så många pallissader, bålverk och förskansningar, vad det var som så till varje pris måste gömmas undan och skyddas, att jag inte längre kan överbrygga de gap av förståelsehorisonter som skiljer mig och barnet jag var.

Det enda jag vet, är att jag måste tillbaka in. Belägra mig själv, riva mina egna murar. Dagön är ett led i detta belägringsarbete. Kanske var det därför jag var tvungen att skriva ur Idas perspektiv innan jag kunde ta mig an antagonisten? För hon fanns bakom de yttersta skyddsverken, var lätt att nå fram till. Men för att kunna nå in till antagonisten, min egen barndom, måste jag först forcera det som Ida representerar. Och enda sättet jag kunde komma på, var att lära känna henne i grunden.

Och så fanns han till sist där; den stackars lille sate som skulle bli jag själv. Ett härjat, otryggt barn som flydde in i drömda världar där han var starkast och hade kontroll. Ett barn som desperat försökte vinna sina föräldrars gillande genom akademiska och sportsliga prestationer, som ständigt ropade "se mig". Men också ett barn som var elakt mot de som var ännu svagare, ett barn som tidigt reproducerade faders alkoholmissbruk. Ett barn som skar sig i armarna för att överbelasta nervsystemets smärtsektioner med en fysisk smärta som gick att varsebli, till skillnad från den vassa, onda ångest vars källa ständigt gäckade, förblev osedd.

Och här fann jag så till sist min antagonist. Mitt i en storm av ångest och depression som paralyserar mig i övrigt, står han där. Den trasiga pojke som vill se världen brinna!

Rent berättartekniskt, är nu planen att varva Idas upplevelser med en skildring av antagonistens uppväxt. Skrivandet är färdigt fram till dess att han inträder i vuxenvärlden, men ännu återstår mängder av stoff som ska visa hur han kommer i kontakt med det ockulta och så småningom alltmer går ner sig i det missbruk som denna upptäckt leder till.

Språkligt sett, försöker jag skriva annorlunda, mer kliniskt och föråldrat än i andra delar av manuset. Denna bearbetningsfas är dock i sin linda, men jag försöker att hålla den levande i bakhuvudet medan jag skriver - som för att skydda mig själv från de hot som det förgångna fortfarande utgör för mig.



En galen värld drömmer om eld.Cthulhu Mythos

Posted by Fredrik Olsson 02 Feb, 2016 07:29:09

En av de starkaste lockelserna med Lovecrafts mytologi, är de perspektiv som tillhandahålls. I ett tidigt inlägg citerades de första styckena i "The Call of Cthulhu", eller "Cthulhu vaknar", som berättelsen översatts till på svenska. Det kan här vara på sin plats att åter citera samma strofer, fast här i sin översatta version:

"Jag anser att det mest barmhärtiga som finns i världen är människosinnets oförmåga att förhålla sig till hela dess innehåll. Vi huserar på okunnighetens fridfulla ö, i hjärtat av oändlighetens svarta oceaner, och det varit inte meningen att vi skulle färdas långt. Hittills har vetenskaperna, som var och en drar åt sitt håll, skadat oss föga, men en vacker dag kommer mötet mellan oavhängiga kunskaper att öppna sådana vyer av verkligheten, och av vår skrämmande plats däri, att vi antingen kommer att förlora vettet vid avslöjandet eller fly från det dödliga ljuset in i en ny medeltids mörka frid och trygghet."

Dessa rader innehåller en rad anslag, varav ett par fått tjäna som stomme för ett par av Dagöns centrala teman; en svartsynt skildring av det mänskliga tillståndet, samt ett försök att vrida perspektiven rätt, placera mänskligheten i en kosmisk kontext, en sorts strävan att placera in Newton i Einstein, att transponera ljusår till meter. Det blir så många nollor att till och med de skarpaste intellekt tvingas ge upp även inför exponenter av låga, naturliga tal.

Nej, för dessa ändamål räcker inte vetenskapen till, de kan bara uttolkas och gestaltas på ett tillfredsställande sätt (för den gigantiska majoritet av oss som inte är Fermi, Gauss, Heisenberg eller Hawking) genom fiktionen. En som lyckats bättre än de flesta andra, är Douglas Adams, som i sitt vanvettiga serie "Liftarens guide till galaxen", undersöker bl.a. den kosmiska storleksordningen på ett lika spetsfundigt som briljant sätt.

Den tangent från Adams verk som har bäring här, är en fiktiv mardrömsmaskin som i den svenska översättningen går under namnet "Vidgade vyer vortex" (se del två av Liftaren-serien; "Restaurangen vid slutet av universum") - i praktiken den värsta tortyrmaskin som någonsin konstruerats. I princip består den av en kraftfull dator med kapacitet att beskriva hela universum i ett svep. Datorn har vidare försetts med ett interface; en hjälm som placerad på offret, tillät hen att för en mikrosekund kunna omsluta hela skapelsen med sina sinnen, från minsta kvark till största galaxkluster - och sedan, när den torterades sinne tänjts ut till att omfatta kosmiska storleksordningar, placerades en gnutta av ett mikroskopiskt fragment av ett dammkorn, intill universum. Och så en pil riktad mot den obefintliga pricken, försedd med texten "här är du!".

Denna förståelsehorisont utplånar sinnet hos offret för Vidgade vyer vortex. Mardrömsmaskinen utgör också ett komiskt eko av ett av Dagöns bärande teman, ett arv från Lovecrafts mytologi. I HPL:s dystra version av kosmos existerar gudar, men till skillnad från de mer eller mindre välvilliga panteoner som alstrats av stora och små religioner och kulter, befinner sig gudarna så högt ovan mänskliga vyer och perspektiv, att de knappt förmår uppfatta oss.

I Dagön görs ett försök till att uttolka dessa massiva skillnader i proportioner. I en scen, språkar huvudpersonen med en besynnerlig person som kommit till undsättning i ett läge av bittraste nöd, men som samtidigt skrämmer vettet ur vår antihjälte/huvudperson. Följande dialog har bäring på vad detta blogginlägg försöker lyfta fram (Viss spoilervarning):

Vi är inte ensamma i vår värld. Vi är inte skapelsens krona, snarare tvärtom! Tillåt mig att leda er igenom ett litet tankeexperiment." Ida nickade. "Föreställ er en hund, fröken Jansson. I hundens päls kravlar en myra, och runt på myrans hårda kitinpansar ålar sig ett kvalster runt på sina kvalsterärenden. Kvalstret är i sin tur täckt av mikrober, som lever på dess kroppsliga slagg."

Främlingen såg forskande på Ida, som om hon mätte henne inför det avgörande steget. "Det är vi som är mikroberna, fröken Jansson. Kvalstren motsvaras av hiskeliga, eviga existenser, vilka knappt registrerat vår existens. Myrorna är kosmiska entiteter, lika gamla som universum självt. Eller rent av äldre.

Och hunden. Ja, inför den galna hunden förbleknar de alla.

Det här är en grovt förenklad bild som dock kan ge en uppfattning om de faktiska kosmiska proportionaliteterna. Utöver kvalstren och myrorna existerar ett gigantiskt menageri av styggelser, vars syften vi mikrober aldrig kan omfatta i våra ringa sinnen. Vi är, om uttrycket tillåts mig, inte ens topp tio här på jorden, fröken Jansson!"

Här har vi alltså Dagön-versionen av Vidgade vyer vortex, ett sorts tankeexperiment som syftar till att synliggöra mänsklighetens egentliga position i tillvaron. Mänskligheten är en blinkning mellan eoner, en mikrometer mot ljusår, ett pyttelitet fragment av ett dammkorn inför de kosmiska djupens evighet. Vi är noll komma nollnollnollnoll...ett dividerat i oändligheten.

Och ändå tror vi oss vara skapelsens krona, universums herrar. Alla mysterier finns till för att vi ska kunna låsa upp dem, ta nästa steg i den teknologiska utvecklingen. Vår arrogans och hybris härvidlag, måste ställas mot oändligheten om vi ska kunna förstå dess futtighet. Och det är här vi hittar fröet till vår undergången, den punkt då mänsklighetens öde konvergerar med individens; vår ändlighet och förestående död.

Och hur kan detta skildras bättre än genom att, i en fiktiv, mytologisk, kontext, låta eonerna, ljusåren, galaxerna förkroppsligas av vad vi i brist på förmåga att konstruera adekvata begrepp, måste benämna som gudar. Och vilka gudar sedan! Vi talar om kosmiska, med våra mått mätt, allsmäktiga, eviga väsen som äger kraft nog att förtära världar i sin helhet.

Och givetvis är mänskliga, filosofiska konstruktioner inte applicerbara på dessa galaktiska titaner, blotta tanken på att dessa entiteter skulle vara "goda" eller "onda", är löjeväckande och saknar relevans. Och som Idas främling säger: "Vi är inte ens topp tio här på jorden...".

I många av Lovecrafts verk blir mötet med de kosmiska gudarna eller deras slavar - eller deras slavars slavar - för mycket för de människor som drabbas, varpå dessa snart går under eller flyr in i galenskap. Häri ryms synen på mänskligheten, den misantropi som genomsyrade HPL:s författarskap. Men där hans pessimism konsumerade berättarjaget, aka människan som art, kan vi som nyttjar de redskap som Lovecraft tillhandahåller, göra andra kopplingar.

Dagöns slut inrymmer nämligen - utan att avslöja några detaljer - en sorts dualism som på en och samma gång förvaltar HPL:s arv, men också inrymmer en sorts optimism. För på en punkt kommer Lovecrafts nedstämda pessimism på skam - åtminstone förhoppningsvis! Mänskligheten uppvisar, genom sin otroliga mångfald med avseende på överlevnadsstrategier och metoder för att inrätta sina samhällen, ett par egenskaper som kanske till slut kan medföra att vi slipper fly in i en ny medeltid.

För dels är vi som art kapabla att göra individuella uppoffringar för kollektivets vidkommande. Märk väl att detta inte handlar om altruism som filosofisk eller ideologisk tankekonstruktion, utan om antropologiska observationer. Människan fungerar bäst i kollektiv, kontexter där varje individ kan tillhandahålla unika färdigheter och specialiseringar, till en helhet som vida överstiger individens kapacitet.

Och till slut kommer denna förmåga till kollektivt kunskapsbärande och extrem specialisering, kopplad till människans omättliga aptit på nya upptäckter, antingen att leda till att vi förintar oss själva och/eller vår värld - och därmed uppfyller HPL:s dystra profetia. Men där finns också möjligheten att vi till sist kan kliva ur det ekorrhjul vi hittills suttit fast i - och tar nästa teg i evolutionen.

Gränsen är hårfin och fortsättningen är öppen. Liksom slutet på Dagön strävar efter att fånga.









Den misogyna rasisten HP LovecraftHoward Philip Lovecraft

Posted by Fredrik Olsson 31 Jan, 2016 02:42:39


Howard Philip Lovecraft (HPL), 1890 - 1937, blev aldrig särskilt känd under sin livstid. Han lyckades bli publicerad vid endast ett fåtal tillfällen och var starkt kritisk till sin egen författartalang och förmåga att berätta. Han gav dessutom ofta, såväl i sina berättelser, som i sin rika korrespondens med andra författare, kritiker och litteraturvetare, prov på en bråddjup, rasistisk värdegrund, samt starkt sexistiska tendenser.

Så varför, undrar du kanske då, väljer vi att basera vårt serieskapande på en rasist och sexist? Detta är en bra och viktig fråga som vi måste ställa oss själva och kunna ge ett tillfredsställande svar på. Misslyckas vi med detta, är det tveksamt om vårt projekt har något som helst berättigande i en värld där såväl rasism som sexism ökar markant, såväl globalt som lokalt.

Philip Eil skriver i The Atlantic:


"The xenophobia and white supremacy that burble beneath his fiction (which may have gone unnoticed, had he remained anonymous) are startlingly explicit in his letters. Flip through them and you'll find the author bemoaning Jews as "hook-nosed, swarthy, guttural-voiced aliens" with whom "association ... was intolerable"; New York City's "flabby, pungent, grinning, chattering niggers"; and New England's "undesirable Latins - low-grade Southern Italians and Portuguese, and the clamorous plague of French-Canadians." In 1922, he wrote that he wished "a kindly gust of cyanogen could asphyxiate the whole gigantic abortion" of New York City's Chinatown, which he called "a bastard mess of stewing mongrel flesh." In another letter, he wrote, "In general, America has made a fine mess of its population and will pay for it in tears amidst a premature rottenness unless something is done extremely soon."

Fräscht! Inte! Det är inte särskilt svårt att räkna ut vilket parti HPL skulle ha röstat på om han levt i Tyskland under Weimarrepublikens dödsryckningar, eller varför inte dagens Sverige?

Och så misogynin, sedan. HPL:s förakt för kvinnor är väl synligt, inte bara i berättelser som "The thing on the doorstep", utan också i hans korrespondens. Anne M. Pillsworth och Ruthanna Emrys redogör i sin utmärkta essä för just denna mörka aspekt hos HPL:s eftermäle och författarskap.

Men där finns också försonande drag hos Lovecraft. Han var en mycket ensam människa som stora delar av sitt liv levde i armod och plågades av sjukdom. Han dog också ung, endast 47 år gammal, svårt tärd av undernäring och cancer. Där finns också mycket starkt fog för antagandet att Lovecraft led av psykisk ohälsa och en obefintlig självkänsla. Han var alltså, jämte sina föga smickrande epitet som beskrivits ovan, en stackars liten krake, en främling bland sina medmänniskor, ett svart hål av depressivt självhat.

Om dessa drag hos författaren, har det skrivits spaltmeter. Det är också här vi finner svaret på varför vi lockats av och låtit oss inspireras av HPL. Vi som arbetar med Dagön, känner nämligen starkt igen oss i skriftställarens ensamhet, psykiska ohälsa och isolering. Hur det är att leva intill avgrunden med ett ben över kanten.

I mitt (Fredriks) fall, går detta igenkännande ända tillbaka till de sena tonåren och upptäckten av Lovecraftsektionen på Trollhättans stadsbibliotek. Mitt liv var vid den tiden inte särskilt trevligt och kantades av förtryck, ångest, självskadebeteende och embryot till ett senare missbruk av alkohol. Någonting i Lovecrafts stil, röst, korsade ett världshav och drygt ett halv sekel och slog an en ton någonstans inuti mig. Jag minns att jag fick väldigt bra betyg på en engelskauppsats som i princip var ett direkt plagiat av HPL:s novell, "The Dunwich Horror".

Redan som artonåring blev jag illa berörd av den återkommande rasismen och misogynin i HPL:s berättelser. Men på något sätt behövde jag ett utlopp för mitt eget mående - ett behov som kvarstår än idag. Dessutom fanns där andra dimensioner som var mycket lockande för ett ungt, fantasifyllt, intellekt; teknikfientlighet och allmän misantropi.

Teknikfientligheten fångas bäst i de inledande meningarna av "The Call of Cthulhu" från 1928:

"The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age."

Det är fantastiska formuleringar som idag känns obehagligt profetiska. Hur nära är vi den gräns då våra teknologiska framsteg passerar vår förmåga att förstå deras konsekvenser? Och vilka krafter döljer sig i den kvantmekaniska versionen av Pandoras ask? Kanske har gränsen redan passerats? I Dagön knyts det an till en rad teknologiska landvinningar, främst inom den moderna fysikens fält, men också andra kopplingar kan göras inom andra vetenskapliga domäner. Virologi är ett exempel. Praktisk genetik, ett annat. Vi bär i oss fröet till vår egen undergång, mänsklighetens stundande öde är ett eko av individens slutliga död; ett tema som verkade locka Lovecraft likt en mal som trängtar efter lågan.

De filosofiska och moraliska tillämpningar dessa tankebanor kan leda till, är svindlande och måste utforskas. Misantropin blir här en väg, en sorts skalpell som försiktigt avlägsnar de lager och hinnor av sociala konstruktioner och mänskliga luftslott, och möjliggör närstudier av vad som finns längst inne i oss, dolt bakom försvarsmekanismer och rationaliseringar.

Allt detta må låta oerhört abstrakt och det kanske det är, men för mig har Dagön varit ett viktigt redskap för att utforska mig själv, att synliggöra den förlamande ensamhet och isolering som dominerade min tillvaro i nästan femton år och som ledde till såväl riskbruk som självskador. Lovecraft har alltså, genom att själv bana väg in i det krälande kaos av galenskap han så ofta beskrivit med ett överflöd av adjektiv, kunnat tjäna som en referenspunkt eller spegelbild av mig själv, och på så vis fungerat som en sorts krycka på min resa bort från missbruk och ensamhet.

Dagön handlar alltså om mig! Såväl hjälten som skurken är till brädden koloniserade med aspekter av mig själv, mina mörkaste, äckligaste sidor - det självhat jag tänkt gömma undan ända in i graven, har jag kunnat synliggöra genom den röst som Lovecraft skänkt mig. Han är alltså en omistlig komponent i min egen läkningsprocess, en ingrediens av svärta som jag inte kan vara utan.

Men tillbaka till ursprungsfrågan; väger detta upp det faktum att HPL var öppen rasist och sexist? Såklart inte! Lika lite som en beundrare av Wagner kan bortse från hans föga rumsrena, politiska, böjelser eller hobbyfilosofer med gott samvete kan ignorera Nietzsches antihumanistiska tankegods, kan vi som speglar oss i Lovecraft, strunta i dessa skamfläckar.

Ett sätt att tackla detta dilemma, är att synliggöra det och inte gå i försvar. För där finns en kraft i benämnandet. En annan metod, är att lyfta ut de centrala teman hos HPL:s författarskap som resonerar i Dagön - och placera dem i kontexter och scenarion som antingen är tydligt antirasistiska och/eller feministiska, eller problematiserar antihumanism, rasism, misogyni, etc. Detta går också att lyfta fram genom att låta gestaltningen av karaktärerna avvika från de, nästan pastischartade typgallerier som återfinns såväl inom Lovecrafts författarskap, som moderna svenska spänningsromaner.

Huvudrolls- och tunga birollsinnehavare som avviker och gör upp med patriarkatet och vithetsnormen, är också sätt att konfrontera Lovecrafts inneboende misogyni och rasism.

Eller? Vi tar mycket gärna emot synpunkter härvidlag.





Skapandeprocessen Steg 1Serieskapande

Posted by Fredrik Olsson 30 Jan, 2016 14:18:10

Den här bloggen har, förutom sin funktion som kommunikationskanal mellan oss som skapar Dagön och dig som presumtiv läsare, en dokumenterande funktion. Eftersom vi är noviser vad gäller serieskapande, kommer den processgång vi tagit fram, att behöva finjusteras och strömlinjeformas. För att kunna effektivisera, är det dock nödvändigt, tror vi, att löpande och regelbundet kunna utvärdera skapandeprocessens verkningsgrad eller vad en nu ska kalla det. I vilket fall är detta inlägg tänkt att utgöra en sorts startreferens att jämföra med längre fram i arbetet.


Metoden för att redovisa skapandeprocessen, blir att utförligt följa tillblivelsen steg för steg. Vår idé går här ut på att, så utförligt som är relevant, skildra ett steg i taget i kronologisk ordning.

Steg 1: Romanmanus (viss spoilervarning utfärdas!)
Dagön är ett egenproducerat utkast till en roman, ett nästan komplett manus på dryga 300 sidor. Stilmässigt rent språkligt, är manuset uppbyggd som en typisk svensk spänningsroman/deckare. Gradvis glider dock tonen och berättarstilen över i kosmisk skräck á la HP Lovecraft - för att sluta i blodbad och katastrof.

Idén till storyn kom en decemberdag 2011 under en promenad längs en stening strand i Aröd nära Kode. Hakefjorden var gråsvart och skumpiskad och himlen färgad i en lång rad grå och vita nyanser. En ensam fritidsbåt trotsade ovädret och höll en stampande men stadig kurs utåt; mot Hakefjordens mynning och öppet hav. Just i närheten bodde dessutom en ansedd företagsledare alldeles vid havet - med egen brygga och båthus. Där någonstans uppstod embryot till den senare intrigen.

En tid senare, under en annan promenad under liknande väderlek tillsammans med min fru och en av hennes bästa vänner, diskuterade vi skönlitteratur och hur våra preferenser skiljde sig åt. Jag funderade högt kring det faktum att det tyvärr inte fanns någon genre som motsvarade den mix av berättarstil som jag där och då gärna hade velat läsa; svensk deckare blandad med amerikansk gotisk skräck. Jag berättade om fröet till manusidé som poppat upp några månader tidigare, och min frus kamrat tyckte då med stor entusiasm, att jag själv borde skriva något som fyllde ut detta glapp i den skönlitterära floran. Jag hade aldrig skrivit något så ambitiöst tidigare och slog skrattande ifrån mig med att jag knappast hade tillräcklig litterär talang, men så en dag satt jag där, gräsänkling och med laptopen i knät. Det hus vi hyrde då hade en vacker utsikt över Hakefjorden och i panoramats nedre kant, bildade sagde företagsledares hus, en tydlig fond. Plötsligt satt jag och skrev.

En kommentar kan vara på sin plats; vid den här tiden var jag ännu okunnig om att Anders Fagers böcker om svenska kulter, låg väldigt nära min drömgenre, sett till form och innehåll. Jag hade hållit i boken vid några besök på Sci Fi-bokhandeln i Göteborg, men aldrig riktigt kopplat att det jag höll i handen var nästan exakt vad jag suktade efter: en försvenskning av HP Lovecraft. När jag väl förstod vad Fager faktiskt skapat, dröjde det inte länge förrän jag hade läst igenom hans samlingsvolym Samlade Svenska Kulter inte bara en, utan två gånger. Resultatet var både nedslående och upplyftande; Fagers framgång visade att det var möjligt att transponera Lovecrafts Cthulhumytologi till svenska förhållanden, men samtidigt förstod jag att jag omöjligt skulle kunna producera något som höll samma litterära kvalitet som Fager. Jag fortsatte dock att skriva när andan föll på, och långsamt växte ett manus fram.

Fortsättning följer.....





Inhamn Förlag grundatNyheter

Posted by Fredrik Olsson 30 Jan, 2016 02:08:52

Fredagen den 29 januari grundades Handelsbolaget Inhamn Förlag. Samtidigt skapades också en fristående webbplattform som, tillsammans med förlaget, är tänkt att utgöra plattform för arbetet med Dagön.

Det är mycket att hålla reda på, men vi försöker ta en sak i taget, samtidigt som vi inte gärna vill halka för långt bort från själva kärnan i det hela; serieskapandet.

Och angående bildproduktionen, kan vi meddela att en sida per vecka, är målsättningen. Detta skulle innebära att - förutsatt att vi orkar att hålla en någorlunda jämn arbetstakt - första albumet kan vara färdigt om cirka ett år.

Har vi tur, lyckas vi dock ro hem något av de många stipendier och bidrag som finns at söka. Hälsan är inte riktigt med hela teamet för tillfället, men så småningom hoppas vi kunna lägga mer energi på just administrativa aspekter, såsom ansökningar av medel, etc. Skulle vi lyckas ro hem ett stipendium eller få ett bidrag, skulle dessa pengar oavkortat gå till att bekosta utökade möjligheter till research, samt skapa mer tid för bildproduktion och manusbearbetning.

Det här är lite av ett pilotinlägg för att få något att arbeta med då vi försöker hitta fram till rätt webbdesign. Men håll ögonen öppna för kommande inlägg på den här nyhetsbloggen.

Fhtagn!