Dagön, en serieblogg

Dagön, en serieblogg

Den misogyna rasisten HP Lovecraft

Howard Philip LovecraftPosted by Fredrik Olsson 31 Jan, 2016 02:42:39

Howard Philip Lovecraft (HPL), 1890 - 1937, blev aldrig särskilt känd under sin livstid. Han lyckades bli publicerad vid endast ett fåtal tillfällen och var starkt kritisk till sin egen författartalang och förmåga att berätta. Han gav dessutom ofta, såväl i sina berättelser, som i sin rika korrespondens med andra författare, kritiker och litteraturvetare, prov på en bråddjup, rasistisk värdegrund, samt starkt sexistiska tendenser.

Så varför, undrar du kanske då, väljer vi att basera vårt serieskapande på en rasist och sexist? Detta är en bra och viktig fråga som vi måste ställa oss själva och kunna ge ett tillfredsställande svar på. Misslyckas vi med detta, är det tveksamt om vårt projekt har något som helst berättigande i en värld där såväl rasism som sexism ökar markant, såväl globalt som lokalt.

Philip Eil skriver i The Atlantic:


"The xenophobia and white supremacy that burble beneath his fiction (which may have gone unnoticed, had he remained anonymous) are startlingly explicit in his letters. Flip through them and you'll find the author bemoaning Jews as "hook-nosed, swarthy, guttural-voiced aliens" with whom "association ... was intolerable"; New York City's "flabby, pungent, grinning, chattering niggers"; and New England's "undesirable Latins - low-grade Southern Italians and Portuguese, and the clamorous plague of French-Canadians." In 1922, he wrote that he wished "a kindly gust of cyanogen could asphyxiate the whole gigantic abortion" of New York City's Chinatown, which he called "a bastard mess of stewing mongrel flesh." In another letter, he wrote, "In general, America has made a fine mess of its population and will pay for it in tears amidst a premature rottenness unless something is done extremely soon."

Fräscht! Inte! Det är inte särskilt svårt att räkna ut vilket parti HPL skulle ha röstat på om han levt i Tyskland under Weimarrepublikens dödsryckningar, eller varför inte dagens Sverige?

Och så misogynin, sedan. HPL:s förakt för kvinnor är väl synligt, inte bara i berättelser som "The thing on the doorstep", utan också i hans korrespondens. Anne M. Pillsworth och Ruthanna Emrys redogör i sin utmärkta essä för just denna mörka aspekt hos HPL:s eftermäle och författarskap.

Men där finns också försonande drag hos Lovecraft. Han var en mycket ensam människa som stora delar av sitt liv levde i armod och plågades av sjukdom. Han dog också ung, endast 47 år gammal, svårt tärd av undernäring och cancer. Där finns också mycket starkt fog för antagandet att Lovecraft led av psykisk ohälsa och en obefintlig självkänsla. Han var alltså, jämte sina föga smickrande epitet som beskrivits ovan, en stackars liten krake, en främling bland sina medmänniskor, ett svart hål av depressivt självhat.

Om dessa drag hos författaren, har det skrivits spaltmeter. Det är också här vi finner svaret på varför vi lockats av och låtit oss inspireras av HPL. Vi som arbetar med Dagön, känner nämligen starkt igen oss i skriftställarens ensamhet, psykiska ohälsa och isolering. Hur det är att leva intill avgrunden med ett ben över kanten.

I mitt (Fredriks) fall, går detta igenkännande ända tillbaka till de sena tonåren och upptäckten av Lovecraftsektionen på Trollhättans stadsbibliotek. Mitt liv var vid den tiden inte särskilt trevligt och kantades av förtryck, ångest, självskadebeteende och embryot till ett senare missbruk av alkohol. Någonting i Lovecrafts stil, röst, korsade ett världshav och drygt ett halv sekel och slog an en ton någonstans inuti mig. Jag minns att jag fick väldigt bra betyg på en engelskauppsats som i princip var ett direkt plagiat av HPL:s novell, "The Dunwich Horror".

Redan som artonåring blev jag illa berörd av den återkommande rasismen och misogynin i HPL:s berättelser. Men på något sätt behövde jag ett utlopp för mitt eget mående - ett behov som kvarstår än idag. Dessutom fanns där andra dimensioner som var mycket lockande för ett ungt, fantasifyllt, intellekt; teknikfientlighet och allmän misantropi.

Teknikfientligheten fångas bäst i de inledande meningarna av "The Call of Cthulhu" från 1928:

"The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age."

Det är fantastiska formuleringar som idag känns obehagligt profetiska. Hur nära är vi den gräns då våra teknologiska framsteg passerar vår förmåga att förstå deras konsekvenser? Och vilka krafter döljer sig i den kvantmekaniska versionen av Pandoras ask? Kanske har gränsen redan passerats? I Dagön knyts det an till en rad teknologiska landvinningar, främst inom den moderna fysikens fält, men också andra kopplingar kan göras inom andra vetenskapliga domäner. Virologi är ett exempel. Praktisk genetik, ett annat. Vi bär i oss fröet till vår egen undergång, mänsklighetens stundande öde är ett eko av individens slutliga död; ett tema som verkade locka Lovecraft likt en mal som trängtar efter lågan.

De filosofiska och moraliska tillämpningar dessa tankebanor kan leda till, är svindlande och måste utforskas. Misantropin blir här en väg, en sorts skalpell som försiktigt avlägsnar de lager och hinnor av sociala konstruktioner och mänskliga luftslott, och möjliggör närstudier av vad som finns längst inne i oss, dolt bakom försvarsmekanismer och rationaliseringar.

Allt detta må låta oerhört abstrakt och det kanske det är, men för mig har Dagön varit ett viktigt redskap för att utforska mig själv, att synliggöra den förlamande ensamhet och isolering som dominerade min tillvaro i nästan femton år och som ledde till såväl riskbruk som självskador. Lovecraft har alltså, genom att själv bana väg in i det krälande kaos av galenskap han så ofta beskrivit med ett överflöd av adjektiv, kunnat tjäna som en referenspunkt eller spegelbild av mig själv, och på så vis fungerat som en sorts krycka på min resa bort från missbruk och ensamhet.

Dagön handlar alltså om mig! Såväl hjälten som skurken är till brädden koloniserade med aspekter av mig själv, mina mörkaste, äckligaste sidor - det självhat jag tänkt gömma undan ända in i graven, har jag kunnat synliggöra genom den röst som Lovecraft skänkt mig. Han är alltså en omistlig komponent i min egen läkningsprocess, en ingrediens av svärta som jag inte kan vara utan.

Men tillbaka till ursprungsfrågan; väger detta upp det faktum att HPL var öppen rasist och sexist? Såklart inte! Lika lite som en beundrare av Wagner kan bortse från hans föga rumsrena, politiska, böjelser eller hobbyfilosofer med gott samvete kan ignorera Nietzsches antihumanistiska tankegods, kan vi som speglar oss i Lovecraft, strunta i dessa skamfläckar.

Ett sätt att tackla detta dilemma, är att synliggöra det och inte gå i försvar. För där finns en kraft i benämnandet. En annan metod, är att lyfta ut de centrala teman hos HPL:s författarskap som resonerar i Dagön - och placera dem i kontexter och scenarion som antingen är tydligt antirasistiska och/eller feministiska, eller problematiserar antihumanism, rasism, misogyni, etc. Detta går också att lyfta fram genom att låta gestaltningen av karaktärerna avvika från de, nästan pastischartade typgallerier som återfinns såväl inom Lovecrafts författarskap, som moderna svenska spänningsromaner.

Huvudrolls- och tunga birollsinnehavare som avviker och gör upp med patriarkatet och vithetsnormen, är också sätt att konfrontera Lovecrafts inneboende misogyni och rasism.

Eller? Vi tar mycket gärna emot synpunkter härvidlag.





  • Comments(1)//blogg.inhamn.se/#post2