Dagön, en serieblogg

Dagön, en serieblogg

Skapandeprocessen Steg 1 forts

SerieskapandePosted by Fredrik Olsson 07 Feb, 2016 13:28:17
Karaktärsskapande

För cirka ett år sedan, tog skrivandet ordentlig fart. Under våren och försommaren skrev jag färdigt nästan 75% av den textmassa som präntats ner till dags dato.

Manuset är ännu ej färdigt eftersom jag stötte på en del problem som jag inte kunde lösa på egen hand. Det rörde sig om en rad rent dramaturgiska spörsmål, men ett hinder jag tycktes oförmögen att forcera, rörde antagonisten. En spänningsberättelse måste ha en bra hjälte och en bra skurk. Hjälten, eller snarare antihjälten, var klar. Hon var jag själv, eller snarare ett förkroppsligande av den fas av mitt liv då jag var som mest ensam; mellan 19 och någonstans efter 30-strecket. Hjälten blev, i samband med att jag knödde in mer och mer av mig själv i henne, mer och mer levande. Det var emellertid en svår process, som medförde att jag var tvungen att återuppleva några av de avsnitt av mitt liv då jag mådde som allra sämst. Huvudpersonens uppvaknande på toalettgolvet, nerspydd och bakfull, är exempelvis direkt självupplevt.

Badrumsmattan som täcke och det iskalla, solkiga klinkersgolvet är, jämte doften av intorkade spyor, minnen som ej kan utplånas. Dessutom utgör de en sorts nedre referens, ett lågvattenmärke som alltid finns till handa som måttstock när det handlar om att bedöma hur mycket bättre tillvaron är idag. Ida är till brädden fylld med den här sortens bortre parenteser. Hon är den jag blev, den jag var, den jag aldrig mer vill bli.

Och en skapligt bra karaktär på köpet. Problemet var, insåg jag efter ett av mina och Kims (Alf Joakim Persson, medskapare till Dagön) långa samtal, att antihjälten inte kunde spegla sig i antagonisten. Skurken var helt platt, fängslad i sin egen stereotyp. Utan att avslöja för mycket om själva intrigen, kan det sägas att han var en arketypisk superskurk med megalomaniska mål: odödlighet och gränslös makt.

Men utöver detta, fanns inget. Och här låg kanske manusets främsta svaghet; alla karaktärer, förutom antihjälten själv, var fullständigt livlösa. Platta. Och Kim fick mig att inse detta. Så tillsammans började vi formulera en rad villkor för skurken - alltsammans med målet att lyckas blåsa liv i honom. Ett av villkoren var att i lika hög utsträckning som vad gällde Ida, kolonisera skurken med aspekter av mig själv. Ett annat var att, rent berättartekniskt, låta den presumtive läsaren följa hans "tillblivelse" parallellt med att hen lärde känna vår antihjälte Ida. Kanske var det rentav önskvärt att läsaren skulle fatta starkare sympatier för antagonisten än protagonisten? Det sistnämnda fick dock bli en senare fråga.

Så nu handlade det alltså om vilka aspekter av mig själv jag skulle placera i antagonisten för att göra honom mer levande. Ida hade ju redan "paxat" de tyngsta aspekterna av mitt tidiga vuxenliv, så då fanns det ju bara uppväxten kvar. Valet var i detta skede självklart; att låta skurken få de värsta och mest traumatiska av mina barndoms- och uppväxtminnen. Han fick slagen och medberoendet, den alkoholiserade pappan, den bristande psykiska omsorgen. Han fick terrorisera sin lillasyster för att försöka göra henne mindre än han själv kände sig. Han fick höra att han var ful, känna sig värdelös vid tidig ålder. Han fick hatet och revanschlystnaden.

Det han inte fick, var mina självskadebeteenden, min egen alkoholism. Nej, dessa miss- och riskbruk förvandlas i berättelsen till en växande besatthet av det ockulta - som en väg till makt och rikedom. Och senare förvandlas dessa missbruk till det rena begäret efter apoteos.

Och så var det då dags att börja skriva. Orden kommer i den här fasen ryckigt, stökigt. Jag hittar inget flyt utan skrivandet känns kantigt och jävligt. Det hemsöker mig om nätterna, blottlägger en panik i mitt bröst som funnits där i över tre decennier. Men orden måste pressas fram, jag kan inte stanna i nuet, låta dem förbli oskrivna. Och jag ändrar, redigerar medan jag skriver, fast jag inte vill. Men på något sätt är det otroligt viktigt att orden finner rätt innebörd.

Detta arbete plågar mig storligen, men på något vis är det som om att; om jag nu måste dit och peta hela tiden, är det inte då lika bra att försöka gräva upp skiten helt och hållet? Se efter vad som finns längst där nere, där de försvarsmekanismer som fortfarande tickar, likt hjärtat i ett domedagsmaskineri, är ett barns. Antagligen är det därför jag inte kan skönja vari den skräck jag känner, består.

Det är barnets rädsla som, likt ett pyrande glödkorn i en glödlåda, hållits vid liv i årtionden, lindats in i allt tätare och tjockare lager av rationaliseringar, dolts bakom växande murar av försvarsmekanismer. Och till sist står jag nu där, vid foten av den fästning jag själv rest - och kan inte längre minnas vad det var som krävde så många pallissader, bålverk och förskansningar, vad det var som så till varje pris måste gömmas undan och skyddas, att jag inte längre kan överbrygga de gap av förståelsehorisonter som skiljer mig och barnet jag var.

Det enda jag vet, är att jag måste tillbaka in. Belägra mig själv, riva mina egna murar. Dagön är ett led i detta belägringsarbete. Kanske var det därför jag var tvungen att skriva ur Idas perspektiv innan jag kunde ta mig an antagonisten? För hon fanns bakom de yttersta skyddsverken, var lätt att nå fram till. Men för att kunna nå in till antagonisten, min egen barndom, måste jag först forcera det som Ida representerar. Och enda sättet jag kunde komma på, var att lära känna henne i grunden.

Och så fanns han till sist där; den stackars lille sate som skulle bli jag själv. Ett härjat, otryggt barn som flydde in i drömda världar där han var starkast och hade kontroll. Ett barn som desperat försökte vinna sina föräldrars gillande genom akademiska och sportsliga prestationer, som ständigt ropade "se mig". Men också ett barn som var elakt mot de som var ännu svagare, ett barn som tidigt reproducerade faders alkoholmissbruk. Ett barn som skar sig i armarna för att överbelasta nervsystemets smärtsektioner med en fysisk smärta som gick att varsebli, till skillnad från den vassa, onda ångest vars källa ständigt gäckade, förblev osedd.

Och här fann jag så till sist min antagonist. Mitt i en storm av ångest och depression som paralyserar mig i övrigt, står han där. Den trasiga pojke som vill se världen brinna!

Rent berättartekniskt, är nu planen att varva Idas upplevelser med en skildring av antagonistens uppväxt. Skrivandet är färdigt fram till dess att han inträder i vuxenvärlden, men ännu återstår mängder av stoff som ska visa hur han kommer i kontakt med det ockulta och så småningom alltmer går ner sig i det missbruk som denna upptäckt leder till.

Språkligt sett, försöker jag skriva annorlunda, mer kliniskt och föråldrat än i andra delar av manuset. Denna bearbetningsfas är dock i sin linda, men jag försöker att hålla den levande i bakhuvudet medan jag skriver - som för att skydda mig själv från de hot som det förgångna fortfarande utgör för mig.



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.